EsthGr 5

Och din tjänarinna har icke känt någon glädje, allt ifrån den dag då jag kom hit intill nu, förutom över dig, Herre, Abrahams Gud.

Tillägg till Ester 5,1 f.: Ester träder inför konungen.

1O Gud, du som har makt över alla, hör deras röst, som hava uppgivit hoppet, och rädda oss ur ogärningsmännens hand; och befria mig från min fruktan.»

^{a b c d e f}

På tredje dagen, sedan hon hade upphört att bedja, tog hon av sig de kläder hon bar under sin bön och iförde sig sin praktskrud. 2Och när hon hade klätt sig i sin lysande ståt och därefter åkallat den allseende Guden och frälsaren, tog hon med sig sina två kammartärnor. 3Och på den ena stödde hon sig såsom en kvinna som lever i förnäm veklighet, 4och den andra gick bakom henne och bar upp hennes släp. 5Och själv strålade hon i sin fägrings fulla glans; och hennes uppsyn var glättig, med ett uttryck av kärlek, men hennes bröst var hopsnört av fruktan. 6Och sedan hon hade gått igenom alla dörrarna, stannade hon inför konungen. Och han satt där på sin konungatron och var iförd hela sin lysande skrud och höljd av guld och ädla stenar; och han var högeligen fruktansvärd att skåda. 7Och han lyfte upp sitt ansikte, som strålade i härlighet, och såg på henne i högsta vrede. Och drottningen signade ned och bleknade och föll i vanmakt; och hon lutade sig mot huvudet på kammartärnan som gick framför henne. 8Men då förvandlade Gud konungens sinnelag till mildhet; och han greps av ängslan och stod med hast upp från sin tron och höll henne uppe i sina armar, till dess hon kom till sig igen. Och han uppmuntrade henne med vänliga ord 9och sade till henne: »Vad fattas dig, Ester? Jag är din broder; var vid gott mod. 10Du skall ingalunda dö. Vårt påbud gäller ju allenast undersåtarna. 11Träd hitfram.»

12Och han lyfte den gyllene spiran och vidrörde med den hennes hals. Sedan omfamnade han henne och sade: »Tala till mig.» 13Då sade hon till honom: »När jag «åg dig, herre, var det som om jag hade sett en Guds ängel; och jag förlorade fattningen av fruktan för din härlighet. 14Ty vördnad ingiver du, herre, och ditt ansikte är idel skönhet.»